JA DET ÄR JU KRIG DÄR SÅ JAG TÄNKTE ATT DET KANSKE DRABBAR SVERIGE.
MEN EDT GÖR DET NOG INTE,INTE MER ÄN MED TANKNINGEN.
DET HAR JU BLIVIT DYRARE.
JA NI UNDRAR NOG OM ÖVER SKRIFTEN.
DET ÄR JU TANKAR JAG SKA SKRIVA OM MEN ÄVEN DIKTER OCH SÅNT SÅKLART MEN I DIKTER SKRIVER MAN JU OCKSÅ TANKAR IBLAND.
JA DET VAR VÄL DET.
MEN FÖRRESTEN OM NI NU SER VAD JAG HAR SKRIVIT PÅ NÅGON DIKT ELLER SÅ OCH NI KOMMER PÅ NÅGOT BRA I HUVUDET EN DIKT ELLER SÅ VAD SOM HELST,SÅ SNÄLLA SKRIV DEN TILL MIG NÄR NI SKICKAR KOMMENTAR.....
DÅ SKULLE JAG BLI GLAD :).....HEJDÅ
/LINNIS
Så tyst, så tyst
SvaraRaderaalldeles nyss
i den blöta jord
någon rörde sig
ville upp
våren är på väg
lilla blomma
snart lyser solen varmt
snart får du blomma ut
tack thomas för den fina dikten......ja det är bara att skicka in en dikt sen är det klart, glad att nån vill göra dikt eller något till mig.
SvaraRaderakramar linnis
vad kul att du gillade den.
SvaraRaderaja, det skall väl inte vara svårt att skicka in en dikt till dig Linnis.
kram
Thomas
Hon kalldes Falköga. Inte för att hon hade en falks ögon, nej, hon hade vanliga ögon, men för att hon alltid hade en falk med sig, en falk som var hennes ögon och som hon kunde prata med.
SvaraRaderaHon hade tagit hand om falken sedan den var en liten, övergiven unge.
Falköga var inte vuxen och hon var inte barn. Hon kunde stå på egna ben och hon hade ett gott förstånd; ja, det var något självständigt över henne. Falken hjälpte henne att fånga mat, att varna henne för faror och att visa henne vägen när det var svårt att hitta.
Just nu kändes inte livet roligt för henne, nej, det var nästan hopplöst. En plötslig attack av vargar hade skingrat hennes föräldrar, hennes syskon och den grupp människor hon levde med. Gruppen levde som kringvandrande jägare, drog runt över stora landområden för att jaga.
Nu var det vinter, våren dröjde fortfarande. Det var ont om byten att jaga och matförråden hade tagit slut. De var trötta och hungriga och vargattacken hade överraskat dem alla. Vargarna var också hungriga; vanligtvis attackerade de inte människor.
Falköga hade varit ute och letat efter mat med sin falk när vargarna slog till. När hon kom tillbaka till platsen där de bodde såg hon att några hade blivit dödade av vargarna. Men hennes föräldrar och syskon var inte bland de döda, hon visste inte om de levde eller inte.
Flera spår ledde bort från boplatsen, skulle hon följa spåren och kanske påbörja en lång vandring, ensam i okänt land. Ja, hon hade förstås sin falk.